Vin och arbete

Som löneslav på ett av världens största datorföretag med ett äpple som logotyp är det svårt att få tillräcklig tid över för vin. Mycket vatten har flutit under broarna sedan jag sist skrev, dessvärre i en högre takt än den andel vin som runnit ner för min strupe och den andel alkohol som spätt ut mitt ljusa, söta blod. Men visst har ett och annat vin avnjutits; hård murbruksattack från prästens hatt, en porös egendomlig svartvinbärssyra i periquitan och en helt identitetslös bourdauxare med snygg etikett bland andra. Jag återkommer snarast med en utförlig recension av dessa.

Snön och isen ligger taktfast över Stockholm. Morgon efter morgon hånas jag av virvlande snöflingor, isande vindar och den i dessa naturfenomen immanenta vetskapen om en oerhörd distans till la dolce vita. 79 dagar. Så lång tid har kung Bore hållt mig - Bonne Guerres stockholmsrepresentant - i sitt grepp (här måste vi vända oss till den nordiska mytologin, någon motsvarighet till Bore, vinterns fader, finns såklart inte i den grekiska mytologin där de slapp bry sig om kalla vintrar). Så vad gör jag då, förutom att reducera det här stycket från det övriga gnäll jag just raderat?
Jag åker till Paris. Om tio dagar bär det av och utförliga dryckesrapporter såväl som fotodokumentation utlovas. Att jag kommer bli full står skrivet i sten. Vad som kommer berusa mig är ännu oklart. Rött, kanske, kanske vitt, champagne förstås, pilsner, calvados, cognac.

Igårkväll lagade jag till en simpel måltid bestående av pasta, krämig tomatsås och knaperstekt bacon. Öppnade upp en flaska A Mano. En nygammal italiensk favorit med tillräcklig smak och karaktär för att fungera både till fezt och i en deprimerande etta i närförort när man bara har sig själv som sällskap. Färgen är attraktiv. Oxblod med ett stänk av adel, fullmogna fylliga körsbär. Doften känns behaglig och förvånansvärt spjuveraktig med tanke på vinets tunga färg, vanilj och en viss blommighet som för tankarna till lavendel. Smaken; god! Fruktig utan att bli kvalmigt söt, mörka bär och en vag fatton någonstans i bakgrunden. Som att slicka på ett stycke slipat cederträ täckt av drottningsylt. Sammantaget ett ytterst trevligt och prisvärt vin.

Jag längtar hem när jag sitter och tänker på det. Hem till den förföriska jästa druvjuicen. Jag har hört att jag önskade mig druvjuice som lördagsgodis när jag var fyra-fem år gammal. Det kunde bara gå på ett sätt...