Frosseri

Huset, i vilket mitt furubelamrade rum finns, ägs av en operasångare. Operasångare, borgerlighetens cirkusfolk, har aldrig arbete på hemmaplan, de har aldrig en buss att passa på minuten varje morgon eller ett lugn att vänta hemmavid så fort de avslutat ett arbete. De ligger, raklånga efter varje arbetsdag och tittar upp i ett likgiltigt hotellrumstak och funderar, om huruvida deras kreativa utlopp är värt alla uppoffringar. Om adrenalinet som tränger undan allt blod ur venerna när de finner om stämman bär hela tonen ut, är värt vitt bröd med smör och kaffe ur en monumental pumptermos varje morgon. Där varje frukost ackompanjeras av sitt barns jäspningar i en mobiltelefon från en annan tidszon.

Operasångaren har precis flyttat tillbaka till Sverige för att låta barnen gro rötter och när han nu besökte det nyrenoverade viktorianska parhuset så var det för att finna hösttrötta Londonsvenskar med samma kval inför landsbyte som honom och gemenskapen fanns i nybliven exil. Två dagar senare, kommer operasångarens (som är tenor), vän baritonen med en flaska whisky, en flaska Stone’s Ginger Wine och en ostbricka och väcker huset med sin vibrerande bas. Hans röst, får fjädrarna i min bädd att vibrera som skyttegravar och resonansen lockar mig ner i köket där han varvar ner efter en afton på Royal Albert Hall. Hans ända fyller en stol och lite till medans hans axlar och hans väldiga överkropp täcker en bordssida. Den tämligen originella jämförelsen med en oxe lämpar sig väl här.

Han talar om framförandet som ett rutinjobb och enligt tvåmannakören i köket, så är det ett tämligen föraktfullt arrangemang av klassiska klassiker. Publikfriare som Tjajkovsjkijs Overtyren 1812, Figaros bröllop och kanske Loa Falkmans Symfoni. Natten för oss till operaskolor i Ancona, kulinariska skildringar av det råaste någon ätit i Japan och till den engelska kokkonsten och dess styckdetaljer. Sweet breads, tripe, bollocks, brain, bavette och bara pudding, om än black.

Spriten så, i dricksglas, hälften Famous Grouse och hälften ingefärsvin kallas för Whisky Mac. Blandingen krediteras skottarna och jag finner den självutmärkande för alkoholister i groggandet av sprit med sprit. Emulsionen är självklar, jag förstår inte hur jag inte funnit ingefärstonerna i whisky innan och britterna förstår inte att jag inte druckit den innan. Ostarna som är uppdukade, är alla i god självplågande anda opastoriserade och representerar en världskarta med bitar av pecorino, gruyere, cheddar och stilton som blir ett kulturellt ystat manifest. Doften förenar och flyktigt rör den sig över gränser och sprider laktostoleransen.

Märken börjar markeras med nageln när whiskyflaskan är halvtom och jag ser det som stoppljus för nattens stulna inblick i deras vardag, vemodet i Jussi Björlings alkoholism och Pavarottis fetma.

Kalaset fortgick en vecka, dock utan tenoren, men jag och baritonen odlade en vänskap över matlagning och drickande. Han drack kanske två dricksglas whisky per kväll och jag hjälpte till med 5 cl varannan kväll för att maskera hans beroende till ett socialt evenemang. Middagarna vi lagade var dock höstens kulinariska höjdpunkt efter besöket på Galvin Bistro med pappa.

En kväll stekte han sea bream (på svenska havsbrax som jag läser ”stundom uppträder invasionsartat i våra farvatten”) och ungsrostad palsternacka och ett par kvällar bara enkla risottos och bruschettas. Crescendot var kvällen då vi stekte röd multe i mjöl, muskotnöt, salt och peppar, rostade tomater och sparris i ugn med tjocka skivor organisk pancetta och håvade in crostinis med ansjovis i ugnen. Det tycktes inte upphöra, varje dag kom baritonen hem med en färsk fångst organiska ostar, bröd och mandelkakor som vi sköljde ner det med existentiell ångest, Sancerre och Chinon.

Det var kanske min första riktiga exkursion ut i frosseriets olivoljedrypande landskap, där rosmarinen är urskog, skimrande röda fiskar är bergskedjor och rödvin är hav. Utmattad, nära en kollaps, vinkade jag av honom med hopp om en stundande tystnad och arbetsro. Men nu bara ett par dagar senare, de sista dagarna innan terminens sista deadlines, så saknar jag honom redan, min vän baritonen