Letters from London

I believe it's called al dente. Har stadgat mig, gjort gathörnet till min trygga punkt i kvarteret. Avkok, långkok och har nästan fått ett kok stryk. Jagades av två cockneyspråkande gangsters på 12 bast vardera i parken häromdagen. Har börjat jogga dagligen, 1 timme räcker för att mina lungor skall krampa som grillade artärer.

Huset är fint, på morgonen en solig dag, så skimrar det i vitt, golven är nyslipade och lackade. Köket har gasplattor. Det luktar fortfarande av nyrenoveringens damm men snart, bara Boeuf Bourgogne och bladpersilja.

Har utforskat stadsutrymmet likt världsmetropoler i nötskal, essenser, den gångna veckan. Brick Lane och East London känns hittils som min bild av Berlin, Queen's Park där jag bor känns som ett litet Williamsburg, Notting Hill som ett New Yorks'kt SoHo, SoHo som San Fransisco, men det lär revideras ordentligt nästa vecka vid ett andra intryck.


Spitalfields Market i söndags var en av höjdpunkterna hittils. Matstånd med organiska råvaror vartannat, kläder vart tredje och ibland höjdpunkter likt ostronståndet; "Ett snabbt tack!" En belgisk ölimportör hade givetvis Duchesse de Bourgogne, 2 flaskor, direkt. När jag förnöjt mig på allt vad den takprydda marknaden hade att erbjuda stumblar jag ut på gatan och finner St. Johns Bread & Winery. Tittar in, det är avmytiserat, nästa söndag eller söndagen efter den sitter jag där med inälvor och liv på det vita porsliner framför mig. De pressade dukarna och de långdinerande barnfamiljerna lovade en tillgänglighet för vännerna som tvingas med mig.