Chorizo

Som ett uppbrott från tristess, stress och upproriska franska ambassadörssöner, så åkte jag till Marleybone för någon form av novembertradition i torsdags. De tänder på samma datum, vid samma tid varje år julbelysningen längs en kortare gata, Marleybone High Street, som rymmer privatägda boutiquer, mataffärer med organiskt odlad mat och överfyllda pubar med Winter Pimm's. På gatorna hade restaurangerna flyttat ut grillar där det kolgrillades hamburgare till kolbitar och varm choklad slevades under skenet av tusen glödlampor. Stämningen var sådär varm som julhandelns konsumistiska gemenskap kan bli bister kyla och det kändes som om man var del av en scenografi i den notoriska brittiska komedin med Hugh i juletid. Sensmoralen var densamma i verkligheten, det är mysigt med juletid, även om den inte börjar i november.

Längst upp på gatan, när man har Conrans Shop till höger om sig med Michelinrestaurangen Orrery på ovanvåningen, finner man vägen in till en liten marknad. Exklusivt krimskrams, märkessecond hand och kulinariteter som får svensk torgmarknad att framstå som ett flyktingläger. Roasted pork belly med äppelsylt lockar, grisens kadaver hänger framför en, med köttslamsor som faller av de vassa revbenen som mörhetsteckaen. Men jag dras längre bort till ståndet som doftar av salt och timjan, sicilianska korvar som steks på en parabolantennsstor stekhäll med lök och serveras i vitt bröd. Korven har fångat den jordiga tonen från de bökande svinen, som finns på bild bakom bonden med stekgaffel, och helt bundit den med engelska hedsörter.

Innan har vi köpt en chorizo av en bonde, nästan i tvång efter att ha provsmakat alla hans sorter som senare visar sig vara alldeles för färsk. På väg hem efter pubar, köper vi Dijonsenap och en bit Gruyere för att utvinna det sista av kvällens energi vid matbordet. Korven är extremt köttig, finns knappt bitar av fett och den är seg, svårtuggad och den kan knappt ha hängt en dag, med senap och tillräckligt små bitar lyckas vi, de andra hjälper pliktskyldigt till, att få i oss ena halvan.

Morgonen efter vaknar jag av att en nattens lagrade gasreserv tränger sig ut och fyller mitt rum med en tjock, nästan synbar sfär av korvsprängd luft. Hela morgonen rapar jag av Spanien. Dijonsenapen som verkade som friktionsminskare och smakförhöjare gör sig påminnd och jag förbannar även Frankrike. Mina tankegångar slutar dock inte med att jag skall göra mig av med korven utan hur jag skall göra den ätbar. Korven måste hänga längre för att bli njutbar, all god korv jag ätit har just det gemensamt att de har hängt länge. Resultatet är att den nu är en inredningsdetalj i mitt rum, en mediteransk väggprydnad, en gourmets wunderbaum.

Frågan är nu bara hur länge den skall hänga där?