Meditation

"Grapefrukt på tapeten" - Alfred Malmros, 2007

När jag som nu inte får något gjort, skalar jag grapefruktklyftor i ett meditativt syfte. Att kirurgiskt och varsamt avlägsna det bittra skinnet, det beska höljet som är fruktens försvar likt vita blodkroppar är väldigt lugnande. Utan att en köttbit följer med, utan att man har sönder någon artär så att saft sprutar åt alla håll, utan att något vitt lämnas kvar så att man grinar vid förtäring. Det tar tid, precis så lång tid att man hinner hitta tillbaks till fokus på det man gjorde innan. Man är lämnad med en liten tallrik glänsande klyftor, uppradade som räkor, och en lyx i hantverket som krävts. Varje klyfta förs nästan motvilligt mot munnen då det betyder att också en försvinner.

Jag upptäckte grapfrukt på en bänk på Alexanderplatz i Berlin med Mina, vi hade stulit en ansenlig mängd papper från någon restaurang och satt oss i vårsol för att vila. Jag hade alltid ätit grapfrukt med socker och sked förut (och därför aldrig förstått dess storhet som citrusfrukt) och aldrig skalat den omsorgsfullt för att bara avnjuta det absolut godaste. Jag hade inte fingerfärdigheten eller tålamodet då och det rann saft längs hela mina armar, det var en av de klibbigaste förmiddagarna i mitt liv.

Övergången till det här stycket har jag inte tid med, deadline för en artikel om 56 minuter. Meningen var bara att berätta hur fantastiskt grapefrukt smakar till en kyld Leffe Blonde, sensation.