Tempus fugit

Det här var året då jag slutade att lyssna på musik, jag har inte lyssnat på musik för mig själv vid ett tillfälle, endast i sociala sammanhang där det påtvingats mig eller varit oundvikligt. Mitt liv har omgetts av ett brus, buller eller ett dovt brummande som gjort tystnaden till det enda jag vill skruva upp. Wu-Tang Clan har släppt nytt album och jag vet inte ens vad det heter.

En lagom västerländsk årsrapport, ett modernt bokslut, sammanfattar åstadkommanden. Det här året har varit ett år då jag för första gången börjat åstadkomma saker som förvånat mig. Jag har pustat ut efter individuella jägarmarscher, där jag tryckts ner i leran om och om igen av putsade Graningekängor. Men det är avbrotten som blir lägereldsberättelser, det är klyschan emellan klykan, där man väljer väg, som blir kalenderbilder.

Februaris bild är från Silfra på Island. Jag och pappa dök i en kontinentspricka, simmade mellan Europa och Nordamerika, spottade i cyklop i minusgrader i ett vulkanlandskap utan minsta tecken på skönhet, förutom under ytan.

Majs bild blir på en rondell. En natt jag aldrig kunde förutspå med vänner, berusade, viner, byggarbetsställningar, försommarens duggregn, champagne, biodynamiskt och dekadens. Vaknade upp på morgonen, lyriskt bakfull och kunde inte sluta kommunicera i trokéisk hexameter. Random brittisk 1600- talspoet kan beskriva något jag fortfarande inte vaknat från.

I juni sprang jag och mina bästa vänner och letade efter Vino e Porchetta nära Termini i Rom, Mons Kallentoft hade listat det som en av världens 25 största matupplevelser. Besvikelsen när vi för andra gången fann grisrestaurangen stängd gjorde mig så likgiltig att jag inte protesterade med ens en blick mot förslaget att vi skulle gå till en irländsk pub för öl. Inne på puben, längst inne i dess karaktäristiska ekpanelsinpackning, finns ett underdimensionerat biljardbord som täckts över med en spånplatta. Tre berusade italienare är fullt medvetna om att det ligger en massakrerad grismage på bordet, 10 limpor vitt bröd och ett gäng papptallrikar. De är fullt medvetna om att de sitter inne på en irländsk pub, att de är slaktare och att det som mättat dom 20 minuter innan vår ankomst inte är porchetta.

De berättar för oss att det är tronchetto, helstekt grismage, sprängd med rosmarinsgrenar och vitlök, något mycket bättre. Och vi är av någon anledning inte det minsta förvånade över vår upptäckt, den irländska puben är en garderob och jag går igenom den men finner inte Narnia, utan en av mitt livs matupplevelser. Slaktaren blir nästan provocerad när vi frågar om vi får smaka och för att visa graden av sin gästvänlighet så ger han mig även sin halvdruckna öl. Köttet är så saftigt, vi äter med händerna, Benedetto ler hela tiden och vi behöver aldrig oja oss eller yppa välvilja, det skulle vara ett hån att försöka dramatisera något så genuint och vackert.

En lunch på Noma i Köpenhamn i september var årets restaurangupplevelse, jag åt en väldigt bra meny på Trappaner i Malmö strax innan jul och mindes när jag åt deras små hyllningar till restaurangen över sundet hur bra det var. Det är något med kreationerna, de är tveklöst bäst med en grundläggande gastronomisk bildning men de talar ett så pass enkelt språk så att alla förstår det. Avancerade tekniker används bara om det är ett logiskt slutsteg för att servera en smak och inte för att chockera eller dramatisera upplevelsen. Ett timjansdamm var kanske årets komplement på tallrik, en rå räka årets protein, ett mjölkskinn årets lyxförpackning och ett rött Piemontskt dessertvin årets smakförlängare.

Den värsta fyllan var en stockholmsnatt. Claes och Mina såg på medans jag startade den med en snaps till en silltallrik på Gondolens takterass, hur jag byggde på den med en Dry Martiniprovning i samma restaurangs berömda cocktailbar, hur jag cementerade den på Cardierbaren på Grand Hotell med champagnecocktails för att gå överstyr med Fernet och blaskig lager på F12. På stark andraplats kommer en julefterfest på 17: onde våningen i Turning Torso med Ruinart, vidare till frukost på Sibylla precis innan en vintersoluppgång som belyste en av mina värsta söndagar någonsin.

Årets flytt var oundvikligen den till London, en stad som jag motvilligt sökte mig till för utbildnings skull. Mina tidigare besök att visat upp staden från ett regnigt snålblåsts håll men den här hösten blev varm, 20- graders dagar i oktober och kanske 4 dagars regn sammanlagt i november. Staden har kulinariskt sett dukat bra restauranger men det är gasspisen i mitt hus och slaktaren och fiskhandlare uppe på Kilburn High Road som inspirerat mest. Förutom Galvin Bistro de Luxe och St. John. Och Le Café Anglais.

Britternas matkultur, dess uppskattning för bra råvaror, ekologiskt odlad mat och fina utbud. Fan vet att britterna vet hur man tar hand om sig själva. Det kanske krävs krigstid i färskt minne för att uppskatta vissa saker, och likt den svarta röken steg från de brittiska hedarna då, som de steg under de hemska dagarna under galna kosjukans akuta kurering så har det bidragit med en medvetenhet och uppskattning av en omsorgsfullt odlad palsternacka eller en ordentlig vardagsfylla.

De bästa avbrotten i år har ackompanjerats av vin. Ett Côte-Rôtie La Landonne ’79 en marskväll, Chambolle-Musigny från Domaine Comte Georges de Vogüe en majnatt, ett Leroy Pommard ’99 en juninatt, ett Bouscassé '90 en julimorgon, ett Gevrey-Chambertain från Thierry Mortet ’03 en novembereftermiddag och ett par flaskor till. Vinet jag druckit tveklöst mest av har varit ett Chinon från Chateau de Coulaine. Cabernet Franc är den ultimata studievännen, en tentamensdruva, biodynamiskt odlad pluggsaft.

Ett jävla år som tog mig från den här smått uppmärksammade bloggen till redaktör på årets bästa tidning, Galore Taste & Travel. Ett år som tog mig från Malmö till London. Från filé till bavette. Från ytterligheter.

Gott nytt!